Den oövervinnerlige Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt
av Peter Englund
Peter Englund började sin stora exposé över 1600-talet med Ofredsår som kom ut 1993. Fortsättningen, Den oövervinnerlige, tar vid 1648 då trettioåriga kriget nått sitt slut och sträcker sig över 1650-talet, en tämligen okänd period i svensk historia.
Drottning Kristina abdikerar, Karl X Gustav blir hennes efterträdare på tronen. Hans tåg över Bält är välkänt. Mindre bekant är kanske att det i nordöstra Europa rasade ett krig som i sitt barbari och sin förvirring överträffade det trettioåriga, och där svenska arméer vann sådana spektakulära segrar att det ett tag spekulerades om huruvida Kaspiska havet skulle komma att bli Sveriges naturliga gräns i sydost. Denna bok är kanske det mest kompletta och detaljskarpa historieverk som skrivits på vårt språk om detta stora drama, och den skänker även den historiskt bevandrade en delvis ny bild av epoken – kulmen på den svenska stormaktstiden.
En viktig del av Den oövervinnerlige är ett biografiskt porträtt av Karl X, den mest anonyme av stormaktstidens alla regenter men samtidigt den farligaste och kanske mest komplicerade, ett destruktivt geni. Vi följer också konstnären, krigaren och arkitekten Erik Dahlberghs fortsatta vandring genom 1600-talets värld och ställs inför både hans största triumf och hans mörkaste hemlighet.
Och precis som i Ofredsår finns här även plats för den lilla historien, för möten med vanliga människor och skildringar av vardagsliv, kultur och föreställningsvärld i 1600-talets Europa.
Peter Englund är född 1957 i Boden i Norrbotten, och i den staden växte han upp. År 1980 flyttade han till Uppsala, och läste arkeologi, teoretisk filosofi och historia vid universitetet. Så småningom började han att doktorera i det sistnämnda ämnet, ett arbete avbrutet av en tids arbete i militära underrättelsetjänsten. Återvände så småningom till universitet, och kunde 1989 disputera på en avhandling om den svenska 1600-talsadelns politiska världsbild: Det hotade huset.
Sedan augusti 2001 är han professor vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Blev i maj 2002 invald i Svenska akademien, som efterträdare till Erik Lönnroth på stol nummer tio.