I en smutsig källare i Prag, bland multnande papper, pipande möss och mängder av klassisk litteratur finner vi Hant'a. I flera decennier har han arbetat med att pressa samman balar av returpapper, omslagspapper, spill från fotoateljéer, blodigt slakthuspapper, konstreproduktioner och tonvis av gamla bibliotek.
Då och då glimmar en vacker bokrygg till bland makulaturen, och Hant'a plockar upp den för att läsa ett stycke. Så blir han mot sin vilja bildad, han lär sig älska antikens Grekland, Nietzsche, Hegel och Schopenhauer, han umgås dagligen med såväl Lao Zi som Sartre och Camus, innan han varsamt lägger dem i sin älskade papperspress och trycker på den gröna knappen.
Men Hant'as tålmodiga och kärleksfulla sätt att arbeta är otidsenligt. Hans situation hotas både av den ilskne chefen och ungdomarna i det socialistiska arbetets brigad. Och vad har väl en sådan som Hant'a att sätta emot den nya tidens ordning
Bohumil Hrabal (1914–1997) föddes i Brno, flyttade tidigt till Nymburk, läste juridik i Prag och provade på en mängd olika yrken innan han debuterade som författare i slutet av 50-talet. Under det liberala 60-talet gav han ut ett tiotal originella böcker innan han 1970 belades med publiceringsförbud. Först 1976 kunde hans böcker komma ut igen, lätt redigerade för att gå igenom censuren. Hrabal är utan tvekan en av de mest lästa och uppskattade tjeckiska författarna. På svenska finns tio av hans mer än sextio böcker. Ett flertal av hans verk har filmatiserats eller dramatiserats.