Albert Engström är mindre än kanske någon annan svensk författare i behov av presentation. Han har alltifrån seklets början (1900) hört till hela nationens favoriter. Alla vet vad han går för, så det är inte lönt att komma med utläggningar av hans konst och hans personlighet. Sin teknik behärskade han, både som tecknare och som berättare. Med sina motiv var han lika förtrogen. Frånsett Kolingen, en mera internationell figur, var de lokaliserade till huvudsakligen två landsändar: Småland och Roslagen, hans barndoms bygd och hans mannaålders. Kanske var det, i enlighet med livets och konstens lagar, barndomens som betydde mest.
Som tecknare hade han en enastående talang att uppfatta det väsentliga och förstora det så att det bet sig fast i åskådarens sinne. Samma förmåga hade han att avlyssna tonfall och formuleringar. Han satte fason på den väldiga massa anekdoter och repliker som svenska folket skickade in till
Strix. Därmed bevarades oersättliga fragment av det gamla Sverige, som just då gick sin undergång till mötes i urbanisering och allmän nivellering.
Sådant var ingenting för Albert Engström, som hade sina rötter i det förgångna, antingen det representerades av det döende ståndssamhällets många original eller av den antika bildningstraditionen. Inte utan skäl erkände han sin tacksamhetsskuld till Runeberg. Av honom lärde han sig inte bara att skriva förträfflig hexameter utan också att finna vad han kallade mystik i ödemark och hav. Något av denna mystiska kärlek till den otämjda naturen blir också livsnerven i hans karikatyrer av torpare och skeppare, vilkas mustiga konversation han var en sådan mästare i att återge.