Strindbergs stora kulturhistoria Svenska Folket I–II var ett pionjärarbete på sin tid men första upplagan 1881–82 blev nedsablad av fackmännen. Det berodde inte bara på att Strindberg hade gjort sig skyldig till åtskilliga sakliga misstag – författandet av det tusensidiga faktaspäckade verket hade inte tagit mer än ca ett år, i och för sig en enastående arbetsprestation – utan framför allt på att han hade skrivit med en radikal politisk tendens och att han kritiserade Erik Gustaf Geijer, vilken allmänt betraktades som en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och historieskrivare. Med sitt programmatiska ställningstagande för folket och mot kungar och adelsmän utmanade Strindberg i Svenska Folket de konservativa, inklusive historikerna, i Oskar II:s Sverige.
Strindberg upplevde att han fick hela nationen emot sig när det första häftet av Svenska Folket utsattes för kritik. Till sin norske författarkollega Alexander Kielland skrev han: »Jag står så helvetes ensam i denna eldsvåda jag lagat till. Det finns inte en som icke vill bränna mig i brasan! Jag tror jag missräknat mig på min nation – de äro så stock-dumma och konservativa att det icke finns några som gå med mig».
I kommentaren i denna volym, där verkets tillkomst och mottagande för första gången tecknas i större skala, ägnas betydande utrymme åt polemiken mellan Strindberg och fackmännen. Bland mycket annat uppmärksammas hans berömda, metodiskt nyskapande, etnologiska »nyckelpigskarta» och hans intima samarbete med Svenska Folkets huvudillustratör Carl Larsson.
Volymen innehåller dessutom – utöver de xylograferade teckningar som ingick i första upplagan – ett omfattande bildmaterial och en ordlista.