Det har länge regnat surt över sagans skog när Günter Grass mobiliserar Grimmbrödernas välkända figurer – Hans och Greta, Rödluvan, Törnrosa och de andra – i kampen mot skogsdöd och ekologisk katastrof. Fyra stickande kvinnor och en kvinnlig styrman sätter han i en båt och skickar ut på den övergödda och av maneter blåblommande Östersjön på spaning efter ett sjunket kvinnorike. Men först besöker kvinnorna det lockande Visby. Plats på 80-talsscenen bereds också för en gammal bekant från 50-talet, den trummande dvärgen Oskar Matzerath från
Blecktrumman, numera dynamisk filmproducent i videobranschen med mottot "Vi producerar framtid". Oskar reser till Polen för att besöka sin hundrasjuårsfirande mormor. Han funderar på om inte de beryktade falsarierna i gotisk stil, som restauratören Malskat på 50-talet prydde Mariakyrkan i Lübeck med, vore den perfekta utgångspunkten för en film om de stora bedrägeriernas tid, Adenauer–Ulbricht-eran.
Under allt detta lägger Grass privata orakel, julklappsråttan i buren hemma i arbetsrummet, ut texten om neutronbombskatastrofen, människans självförvållade utplåning och råttans senkomna men välförtjänta triumf.
Det är en oroande och skrämmande roman som Günter Grass skrivit. Den tilldrar sig vid tiden för Råttfångarjubileet i Hameln, där en gång för 700 år sedan en spelande Råttfångare och sin tids Råttdiktare lurade 130 barn in i berget, varifrån de aldrig mera hördes av. Grass roman är hysteriskt rolig på sina ställen, allegoriskt mångbottnad och underfundig, med en alldeles speciell adress till Sverige och svenskarna.